Epilepsikonferens – referat

Den 6 maj hade SVaKs styrelse bjudit in till Epilepsikonferens samt information om IGS-testet på SLU i Ultuna utanför Uppsala. Vi var ett 20-tal som kommit för att lyssna och diskutera. Här är ett försök på referat från föreläsningarna, säg gärna till om något inte stämmer – jag är ganska trött nu!

Genetisk Forskning, DNA-tester och IGS – Tomas Bergström

Första passet hölls av Tomas Bergström och handlade om “Genetisk Forskning, DNA-tester och IGS”. En stor del av hans föreläsning handlade om vad gener är och hur de fungerar, samt om hur den genetiska forskningen har utvecklats under de senaste åren. På 10 år har det skett en fantastisk utveckling där möjligheterna att sekvensera hela hundens genom har blivit möjligt både tekniskt och ekonomiskt. Det ger många nya möjligheter för att hitta de mutationer som orsakar många ovanliga sjukdomar som drabbar hundar. Samtidigt är utvecklingen bara i sin linda, och det finns all anledning att tro att vi kommer att ha helt andra möjligheter fem eller tio år framåt i tiden.

Flera sjukdomar kan vi redan gentesta för. Det är oftast sjukdomar som beror på en enda genmutation, som hunden måste ha dubbel uppsättning av – ärva från båda sina föräldrar (enkel recessiv nedärvning). Ett sådant exempel är Imerslund–Gräsbecks syndrom, som drabbar border collie. IGS är en medfödd sjukdom som beror på en oförmåga att ta upp vitamin B12 (kobalamin). Eftersom däggdjur inte kan syntetisera vitamin B12 är de beroende av att få det från kosten. B12 tas upp i tunntarmen, och för att kunna ta upp vitaminen är hunden beroende av en receptor som består av två olika protein: amnuionless (AMN) och cubilin (CUBN). Mutationer i antingen AMN eller CUBN leder till IGS. Du kan läsa mer om de kliniska symptomen och gentestet på SVAKs sida.

Samma sjukdom kan ha olika genetiska orsaker hos olika raser. Det ser man till exempel på ögonsjukdomen PRA som finns i en mängd olika varianter, ibland två eller flera i samma ras. Även IGS kan bero på olika mutationer beroende på vilken ras det är. Hos beaglar sitter mutationen på en annan plats än hos border collies, men slutresultatet (IGS) blir det samma.

Epilepsi – Cecilia Rohdin 

Andra passet hölls av veterinär Cecilia Rohdin. Cecilia är specialist i neurologi med bas på djursjukhuset Albano, och halvtidsdoktorand på SLU. Hon pratade om epilepsi hos hund generellt, och om border collie specifikt. Epilepsi är en neurologisk sjukdom som uppkommer när det blir en obalans mellan hämmande och stimulerande transmittorsubstanser i hjärnan.

Epilepsi definieras som upprepade epilepsianfall (Cecilia påpekade att det är olyckligt att vi i Sverige har samma ord för symptomet (anfall) och sjukdomen, vilket kan skapa begreppsförvirring. Ett epilepsianfall kan se ut på många olika sätt, och varierar ofta mellan raser och individer. Gemensamt för alla anfall är att det inte går att bryta hunden genom att prata med den eller försöka avleda den. Nästan alltid blir hunden stel i kroppen på något sätt. Oftast är hunden inte vid medvetande (men det är inte alltid så – det finns flera exempel på svenska border collies med en typ av epilepsi där hunden är vid medvetande under anfallen). Väldigt ofta finns det autonoma (icke viljestyrda) symptom till exempel kräkning, urinering, avföring och salivering. Ett epilepsianfall kan vara fokalt, det vill säga bara påverka delar av kroppen. Det är vanligt i vissa raser.

Det går inte att diagnosticera primär/genetisk epilepsi på något säkert sätt (utan EKG vid anfall, men det är inte praktiskt möjligt på hund), utan det är en diagnos som ställs när man uteslutit andra orsaker. Primär epilepsi är den absolut vanligaste orsaken till epilepsianfall hos hundar i alla åldrar, även om det kan vara större anledning att leta efter andra orsaker hos en gammal hund. Det är alltså inte så att anfall som kommer efter en viss ålder inte är genetiskt betingade. Hos springer spaniel finns två varianter av epilepsi – en som ofta debuterar vid 3-4 års ålder, och en som kommer vid 6-7 års ålder.

De flesta anfall kommer i vila, oftast nattetid. Man bör försöka se till att det är lugnt och stilla och att hunden inte skadar sig själv. De allra flesta anfall går över av sig själv på 1-2 minuter. Det gäller tyvärr inte för border collie, som oftast drabbas av långa och kraftiga anfall. I många fall är hunden hungrig/törstig och vill gå ut efter anfallet. I vissa fall reagerar hunden med aggressivitet efter anfallet, och ibland är hunden påverkad under ganska lång tid efter anfallet. Anfall varierar väldigt mellan hundar, men hos samma hund följer de som regel samma mönster.

Hjärntumörer, lågt blodsocker, förgiftning och allvarlig lever-/njurskada är exempel på saker som kan sänka kramptröskeln och orsaka så kallad sekundär epilepsi. Hundar med sjukdomar som orsakar epilepsi har oftast andra symptom, och Cecilia understryker att man bör räkna med att epilepsi är primär/genetisk. Djurägare vill dock leta efter andra orsaker som är enklare att förklara eller åtgärda, till exempel borrelia, fästingmedel, trauma, kalkbrist och magnesiumbrist. Om det finns något som tyder på att de epileptiska anfallen orsakats av en förändring i hjärnan eller någon sjukdom i kroppen så kan kan patienten behöva utredas med blodprov, urinprov, magnetkameraundersökning eller datortomografi (DT) av hjärnan och kanske ryggmärgsvätskeprov eller elektroencefalografi (EEG).

Primär epilepsi är som sagt vanligast och man kan inte hitta några strukturella förändringar i kropp eller hjärna, utan det är en uteslutningsdiagnos. Vanligast är att anfallen börjar vid 1-5 års ålder, men både tidigare och senare är inte ovanligt. Hos hund förekommer epilepsi hos 0,5-2% av hundarna. I vissa raser är siffran mycket högre, till exempel hos belgisk vallhund där 9,5% är drabbade. Epilepsi är en heterogen sjukdom med stor variation mellan raser och individer.

Korta epilepsianfall skadar inte hjärnan, men upprepade anfall kan eventuellt sänka kramptröskeln och göra att hunden lättare får anfall i framtiden. Vid vanliga anfall ska man inte söka veterinär akut, utan hellre boka en vanlig tid. Man bör söka akut hjälp om:

  • Anfallet inte slutar av sig självt inom 5-10 minuter. Dock bör man observera att border collie normalt har långa anfall.
  • Hunden får fler än ett anfall under ett dygn
  • Hunden beter sig avvikande mellan anfallen.

Cecilia tycker att man ska sätta in medicinering tidigt i samråd med veterinär. I undersökningar på rasen spinone har man till exempel sett att överlevnaden är signifikant längre på individer som behandlats tidigt. Hur ofta hunden får anfall, typ av anfall, hur hunden är efter anfallen, ras och ägare spelar in i bedömningen kring medicinering. Vanligast är medicinering med Fenobarbital, eventuellt med tillägg av kaliumbromid om man inte får effekt av bara fenobarbital. Imepetoin Pexion har färre biverkningar, men är också mindre potent, så det rekommenderade Cecilia inte som förstahandsval.

Epilepsi på border collie: Border collien har tyvärr en allvarlig form av epilepsi och svarar ofta dåligt på medicinering. I forskning har man sett att 94% av border collies får klusteranfall (flera anfall inom ett dygn), 53% av anfallen håller på i längre än 5 minuter (status epileptikus) och 71% är terapiresistenta och svarar inte på medicinering (men får å andra sidan inte så farliga biverkningar av medicinen). Det här stämmer överens med Cecilia Rohdins bild av epilepsi hos border collie.

Medianåldern vid första anfall i den här undersökningen var 2,27 år (5 månader – drygt 8 år). Tikar och hanar drabbades lika ofta. 57% av hundarna visade någon typ av symptom innan anfallet. Generaliserade anfall (hela kroppen) var vanligast och de kom oftast i sömnen eller i vila, ofta nattetid. Det började ofta med fokala symptom (delar av kroppen) och det var vanligt med en post-iktal fas där hunden var påverkad efter anfallet.

18% blev av med anfallen med eller utan medicinering. Sannolikheten för att hunden inte skulle få några fler anfall påverkades inte av hur allvarliga anfallen var, men av ålder vid debut. Ju yngre hunden var vid debuten, desto mindre var chansen att hunden skulle bli av med anfallen.

74% avled som en direkt följd av epilepsin, i genomsnitt 2,1 år efter det första anfallet. De flesta avlivades.

Vi fick se film på ett “normalt” epilepsianfall hos en golden retriever, och också en film på en annorlunda typ av anfall som drabbar vissa border collies, där hunden är vid medvetande, får anfall under aktivitet och får ett lite längre men mildare anfall.

IMG_3379

Sofia Malm – Genetiker

Sofia Malm är genetiker och jobbar på SKKs avdelning för avel och hälsa, som sysslar med många olika saker på temat, till exempel registering av hälsoundersökningar, bedömning av gentester, hälsoprogram, RAS, BPH, index etc.

Om epilepsi hos hund:

  • Vanligt – 0,5-2% Vanligare inom vissa raser. Antas vara ärftligt.
  • Den stora variationen i fenotyp (ser olika ut hos olika individer) ökar sannolikheten för en komplex nedärvning.
  • Det finns många studier gjorda på olika raser. Den genetiska bakgrunden skiljer sig mellan olika raser och populationer.
  • Flera studier föreslår en komplex nedärvning
  • I några fall har man hittat mutationer som orsak, till exempel hos strävhårig dvärgtax och lagotto.
  • Hülsmayer 2010 har tittat på border collie med stamtavleanalys och säger “pedigree analyses indicated a strong genetic component for disease origin and 29 dogs ultimately were shown to share a common ancestor. Parents were not affected in most cases, suggesting a recessive mode of inheritance. However, we cannot exclude a more complex inheritance pattern resembling recessive inheritance.” Man säger alltså att det tyder på en stark genetisk komponent, och att eftersom föräldrarna till drabbade hundar oftast inte är drabbade själva, så kan det antyda att nedärvningen är recessiv, det vill säga att hunden måste få anlaget från både far och mor.

Sofia påpekade att det inte är troligt att vi har att göra med en enkel recessiv nedärvning, där det bara är en gen som orsakar sjukdomen. Mest troligt är det en komplex nedärvning med flera gener inblandade. Hur den fungerar är det ingen som vet i dagsläget.

Sofia berättade att första fallet av epilepsi hos border collie finns beskrivet 1983, och att det verkar som att det kom fler fall i slutet på 1900-talet. Nu finns det 93 inrapporterade fall hos SVaK. Om det har skett en reell ökning eller om det bara är så att fler är öppna med det idag är det ingen som vet. Inte heller veterinär Cecilia Rohdin hade någon uppfattning om det.

Sofia gick igenom den statistik som Peter Nilsson tagit fram utifrån de rapporterade fall som finns i Sverige. Det är något fler hanar än tikar inrapporterade. 80% får sitt första anfall innan 4 års ålder. Majoriteten av de inrapporterade hundarna är avlivade.

Sofia gick också igenom statistik från försäkringsbolaget Agria, där det bland annat framgick att neurologiska sjukdomar (ex. epilepsi) är den enda punkt där border collien är mindre frisk än genomsnittet. Tittar man på risken att avlivas på grund av epilepsi ökar border colliens relativa risk ytterligare i jämförelse med andra raser.

 

Sofia kommenterade också det stamträd som tagits fram och menade att det inte gick att säga någonting om nedärvningen med hjälp av det, eftersom det saknas information om hur resten av populationen ser ut i förhållande till den – friska hundar, kullsyskon till drabbade hundar etc. Däremot kan stamträdet hjälpa till visuellt när man som uppfödare vill göra en riskbedömning. Det är olyckligt att kalla föräldrar till drabbade hundar för “anlagsbärare”, eftersom vi inte vet någonting om nedärvningen. Hon menade också att man riskerar att bli för strikt i selektionen om man antar autosomal recessiv nedärvning.

Man kan skatta arvbarhet med genetisk analys, och man kan också göra index för olika egenskaper (som görs för HD i vissa raser idag) för att bedöma risk, men när jag frågade Sofia om det var ens teoretiskt möjligt när det gäller border collie och epilepsi svarade hon nej med hänvisning till att det är för få hundar och för att vi inte har någon screening som ger oss information om friska hundar.

Sofia pratade om vad kennelklubben har för rekommendationer vid autosomal recessiv nedärvning (där man vet hur arvsgången ser ut, men inte är säker på alla som är bärare av sjukdomen). När arvsgången är okänd (ex. epilepsi hos border collie) rekommenderar SKK:

  • Uppmärksamma problemet
  • Samla in och publicera information om drabbade hundar
  • Kartlägg och bearbeta materialet
  • Upplys om allmänna rekommendationer

Man bör naturligtvis utesluta sjuka individer från avel. Både Cecilia och Sofia var överens om att även om ett enda anfall inte räknas som epilepsi, så finns det mycket som tyder på att det ökar risken för att avkomman ska drabbas, så även hundar som bara fått ett enda anfall bör uteslutas från avel.

Man bör inte upprepa kombinationer som gett epilepsi. Man bör också använda djur som lämnat epilepsi med stor försiktighet. Det kan vara en poäng i att värdera vilken typ av anfall hunden har lämnat – hur tidiga, hur allvarliga etc.

Man bör vara försiktig med avel på syskon till drabbade hundar.

Generellt bör man sprida riskerna (inte inavel eller matadoravel) och utvärdera tidigare avkommor. Överanvändning av enskilda hanhundar är förmodligen ett större problem än nära släktskapsavel.

Sofia tycker att våra rekommendationer i RAS är vettiga.

Sluttips till klubben:

  • Rekommendationerna i RAS är bra
  • Informera om vikten av rapportering
  • Undvik nära släktskapsavel
  • Gör riskbedömning
  • Följ utvecklingen
  • Skynda långsamt
  • Glöm inte helheten

Det verkade också som att SLU var positiva till att lagra genetiskt material från drabbade border collies för eventuell framtida forskning. Det är något som klubben kanske kan ta tag i och uppmuntra.

9 reaktioner på ”Epilepsikonferens – referat”

  1. Mkt bra sammanfattning med ny info (för mig) att exvis EP hos BC ter sig annorlunda än hos andra raser.
    Alla vi som har fått ta bort en BC pga EP tycker att det är viktigt att debatten förs och problemet inte “sopas under mattan”.
    Kan inte nog understrykas vikten av att rapportera in fall och där tror jag BC ligger i framkanten då jag inte har hittat en liknande rapportering för andra raser.

    1. Ja, det allra viktigaste vi kan göra är nog att försöka öka öppenheten och rapporteringsgraden. Som uppfödare känner man ofta en viss hopplöshet över alla okända faktorer som kommer av att man inte har översikt över sjuka hundar.

  2. Takk for at du deler. Det er i ALLES interesse med åpenhet om helse. Jeg tror at de aller fleste oppdrettere planlegger kull med tanke på helse og mentalitet, og det bør jo kunne være en sikkerhet for oss valpekjøpere. Det er å skyte seg selv i foten, på begge bein, å prøve å holde noe skjult, alternativt ikke sjekke det som sjekkes kan.

  3. “93 inrapporterade fall hos SVaK” finns nu.
    Under vilken tidsperiod har de rapporterats?

    1. De är nog ganska nyligen rapporterade, men det finns även gamla (födda i slutet på 80-talet som äldst) hundar med.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *