Jag är en nyfiken typ, och har funderat en del på kullsyskons inverkan på avkomma. Alltså – kan man förutse något om hur en kull kommer att bli genom att titta på föräldrarnas helsyskon? När man pratar hundavel brukar folk ofta framhålla hur viktigt det är att titta på kullsyskonen, både när det gäller egenskaper och hälsa. Ibland säger man till och med ”de har ju samma gener!”, som om kullsyskon vore utbytbara med varandra. Kullsyskon har inte samma gener – i så fall hade de varit tvillingar.

Förenklat får varje valp 50% från mor, och 50% från far, men vilka 50% det är varierar inom kullen. Vissa syskon delar kanske mycket mer gemensamma egenskaper än andra. Två kullsyskon som är väldigt olika varandra kommer högst troligt att få valpar som är olika varandra också. En hund kan bara nedärva de gener som han själv har, inte syskonens…

Självklart är inte det här jätte-enkelt, och visst kan man få reda på en del genom att titta på kullsyskonen. Om man till exempel vet att ett kullsyskon är drabbad av en sjukdom som ärvs genom autosomal recessiv nedärvning (ex. CEA) så kan man lista ut att det är risk för att ett friskt kullsyskon är bärare av genen.

Jag har i alla fall varit nyfiken på HUR stor ”kullsyskon”-effekten är när det gäller olika egenskaper. Jag har sökt på nätet och försökt hitta studier som tittar på det här, men inte hittat något som kändes relevant. Och eftersom jag är väldigt nyfiken så kunde jag inte släppa det här, utan var tvungen att göra en egen ”studie”. Jag valde HD-frekvens, eftersom det är vad som är bäst dokumenterat i svenska register (och för att det ofta hävdas att kullsyskons HD-status är väldigt viktig för hur en hund nedärver).

Det hade helt säkert gått att göra ”studien” bättre. Jag har haft begränsat med tid och jag är inte superkunnig när det gäller statistik. Därför tar jag jättegärna emot kommentarer om metoden från er som kan bättre!

Så här har jag gjort:

Jag har fått igenom alla svenskfödda kullar under tre år. Jag valde 2002, 2007 och 2012 för att få minst en generation mellan åren så att inte så många hundar återkommer som föräldrar. Jag inkluderade alla kullar med minst en röntgad valp, där minst en av föräldrarna hade minst ett röntgat syskon. När det gäller norskfödda föräldradjur har jag också använt norska Dogweb för att hitta mer komplett info om kullen. Jag har också inkluderat helsyskon födda andra år – om någon gjort samma kombination 2002 och 2004 så är båda kullarna med. (Man skulle kanske tro att folk mest gjorde om kombinationer som var ledmässigt lyckade – men det verkar inte som att så många utvärderar innan de gör om så jag tror inte att det påverkar).

Totalt ingår 1110 röntgade individer från 312 kombinationer. Kombinationerna delades in i fyra grupper. Grupp 1 (386 hundar) består av valpar där båda föräldrarna kommer från kombinationer utan höftledsfel. Grupp 2 (389 hundar) kommer från kombinationer där en eller båda föräldrarna har helsyskon med HD-fel. (Det hade varit intressant att se på en grupp där båda föräldrarna kommer från belastade kullar, men den gruppen hade blivit för liten). Grupp 3 (345 hundar) består av hundar där en förälder inte har röntgade syskon, och den andra kommer från en kull med fria syskon. Grupp 4 (120 hundar) består av hundar där en förälder inte har röntgade syskon och den andra föräldern har syskon med HD-fel. Grupp 4 är lite liten, så det är tveksamt om man kan dra så stora slutsater av den.

Grupp 1: 89,90% fria valpar (347 A/B), 10,10% HD-fel (30 C och 9 D)
Grupp 2: 88,69% fria valpar (345 A/B), 11,31% HD-fel (35 C och 9 D)
Grupp 3: 90,72% fria valpar (313 A/B), 9,28% HD-fel (24 C, 7 D och 1 E)
Grupp 4: 87,5% fria valpar (105 A/B), 12,15% HD-fel (11 C och 4 D)

Inga stora skillnader alltså. Värt att notera är att det skiljde sig väldigt mycket mellan åren. 2002 låg andelen fria i grupp 1 runt genomsnittet för födda det året (obs. att jag har räknat registrerade 2002 och inte födda), 2007 låg andelen fria i grupp 1 kraftigt under genomsnittet medan de andra grupperna låg något över. 2012 låg andelen fria i grupp 1 något över genomsnittet. Det får mig att misstänka att det kanske är viktigare vilka hanar/linjer som är populära just då snarare än föräldrarnas kullsyskon. Vissa hanhundar verkar till exempel ha haft en mycket positiv effekt på HD-statistiken eftersom de inte gett någon HD (eller något enstaka fall) alls trots att de har över 50 röntgade avkommor. 

Det hade varit roligt om någon kunde göra en bättre studie på HD-statistik eller på andra egenskaper. Vissa är emot information (ex. HD-röntgen, rapportering av OCD) för att det gör oss ”sjukdomsfixerade”. Men mycket information gör också att vi kan få fakta på bordet och utesluta vissa faktorer som riskfaktorer. För egen del känner jag att kullsyskons HD-status kanske inte är så viktigt som jag har tänkt tidigare. Om man tittar på statistiken så verkar det vara en betydligt säkrare strategi att inte para två hundar med B-höfter med varandra, oavsett kullsyskonens status. Enligt vallreg ger i genomsnitt en parning med A + A  8,19% HD-fel, medan en parning med B + B ger 26,22%. En kraftig skillnad som är statistiskt signifikant.

Slutligen tycker jag att border collien har större problem än HD-fel, men tyvärr är det bara HD som vi i stor utsträckning dokumenterar och därför kan studera…