Jag är en nyfiken typ, och har funderat en del på kullsyskons inverkan på avkomma. Alltså – kan man förutse något om hur en kull kommer att bli genom att titta på föräldrarnas helsyskon? När man pratar hundavel brukar folk ofta framhålla hur viktigt det är att titta på kullsyskonen, både när det gäller egenskaper och hälsa. Ibland säger man till och med ”de har ju samma gener!”, som om kullsyskon vore utbytbara med varandra. Kullsyskon har inte samma gener – i så fall hade de varit tvillingar.

Förenklat får varje valp 50% från mor, och 50% från far, men vilka 50% det är varierar inom kullen. Vissa syskon delar kanske mycket mer gemensamma egenskaper än andra. Två kullsyskon som är väldigt olika varandra kommer högst troligt att få valpar som är olika varandra också. En hund kan bara nedärva de gener som han själv har, inte syskonens…

Självklart är inte det här jätte-enkelt, och visst kan man få reda på en del genom att titta på kullsyskonen. Om man till exempel vet att ett kullsyskon är drabbad av en sjukdom som ärvs genom autosomal recessiv nedärvning (ex. CEA) så kan man lista ut att det är risk för att ett friskt kullsyskon är bärare av genen.

Jag har i alla fall varit nyfiken på HUR stor ”kullsyskon”-effekten är när det gäller olika egenskaper. Jag har sökt på nätet och försökt hitta studier som tittar på det här, men inte hittat något som kändes relevant. Och eftersom jag är väldigt nyfiken så kunde jag inte släppa det här, utan var tvungen att göra en egen ”studie”. Jag valde HD-frekvens, eftersom det är vad som är bäst dokumenterat i svenska register (och för att det ofta hävdas att kullsyskons HD-status är väldigt viktig för hur en hund nedärver).

Det hade helt säkert gått att göra ”studien” bättre. Jag har haft begränsat med tid och jag är inte superkunnig när det gäller statistik. Därför tar jag jättegärna emot kommentarer om metoden från er som kan bättre!

Så här har jag gjort:

Jag har fått igenom alla svenskfödda kullar under tre år. Jag valde 2002, 2007 och 2012 för att få minst en generation mellan åren så att inte så många hundar återkommer som föräldrar. Jag inkluderade alla kullar med minst en röntgad valp, där minst en av föräldrarna hade minst ett röntgat syskon. När det gäller norskfödda föräldradjur har jag också använt norska Dogweb för att hitta mer komplett info om kullen. Jag har också inkluderat helsyskon födda andra år – om någon gjort samma kombination 2002 och 2004 så är båda kullarna med. (Man skulle kanske tro att folk mest gjorde om kombinationer som var ledmässigt lyckade – men det verkar inte som att så många utvärderar innan de gör om så jag tror inte att det påverkar).

Totalt ingår 1110 röntgade individer från 312 kombinationer. Kombinationerna delades in i fyra grupper. Grupp 1 (386 hundar) består av valpar där båda föräldrarna kommer från kombinationer utan höftledsfel. Grupp 2 (389 hundar) kommer från kombinationer där en eller båda föräldrarna har helsyskon med HD-fel. (Det hade varit intressant att se på en grupp där båda föräldrarna kommer från belastade kullar, men den gruppen hade blivit för liten). Grupp 3 (345 hundar) består av hundar där en förälder inte har röntgade syskon, och den andra kommer från en kull med fria syskon. Grupp 4 (120 hundar) består av hundar där en förälder inte har röntgade syskon och den andra föräldern har syskon med HD-fel. Grupp 4 är lite liten, så det är tveksamt om man kan dra så stora slutsater av den.

Grupp 1: 89,90% fria valpar (347 A/B), 10,10% HD-fel (30 C och 9 D)
Grupp 2: 88,69% fria valpar (345 A/B), 11,31% HD-fel (35 C och 9 D)
Grupp 3: 90,72% fria valpar (313 A/B), 9,28% HD-fel (24 C, 7 D och 1 E)
Grupp 4: 87,5% fria valpar (105 A/B), 12,15% HD-fel (11 C och 4 D)

Inga stora skillnader alltså. Värt att notera är att det skiljde sig väldigt mycket mellan åren. 2002 låg andelen fria i grupp 1 runt genomsnittet för födda det året (obs. att jag har räknat registrerade 2002 och inte födda), 2007 låg andelen fria i grupp 1 kraftigt under genomsnittet medan de andra grupperna låg något över. 2012 låg andelen fria i grupp 1 något över genomsnittet. Det får mig att misstänka att det kanske är viktigare vilka hanar/linjer som är populära just då snarare än föräldrarnas kullsyskon. Vissa hanhundar verkar till exempel ha haft en mycket positiv effekt på HD-statistiken eftersom de inte gett någon HD (eller något enstaka fall) alls trots att de har över 50 röntgade avkommor. 

Det hade varit roligt om någon kunde göra en bättre studie på HD-statistik eller på andra egenskaper. Vissa är emot information (ex. HD-röntgen, rapportering av OCD) för att det gör oss ”sjukdomsfixerade”. Men mycket information gör också att vi kan få fakta på bordet och utesluta vissa faktorer som riskfaktorer. För egen del känner jag att kullsyskons HD-status kanske inte är så viktigt som jag har tänkt tidigare. Om man tittar på statistiken så verkar det vara en betydligt säkrare strategi att inte para två hundar med B-höfter med varandra, oavsett kullsyskonens status. Enligt vallreg ger i genomsnitt en parning med A + A  8,19% HD-fel, medan en parning med B + B ger 26,22%. En kraftig skillnad som är statistiskt signifikant.

Slutligen tycker jag att border collien har större problem än HD-fel, men tyvärr är det bara HD som vi i stor utsträckning dokumenterar och därför kan studera…

Den 6 maj hade SVaKs styrelse bjudit in till Epilepsikonferens samt information om IGS-testet på SLU i Ultuna utanför Uppsala. Vi var ett 20-tal som kommit för att lyssna och diskutera. Här är ett försök på referat från föreläsningarna, säg gärna till om något inte stämmer – jag är ganska trött nu!

Genetisk Forskning, DNA-tester och IGS – Tomas Bergström

Första passet hölls av Tomas Bergström och handlade om ”Genetisk Forskning, DNA-tester och IGS”. En stor del av hans föreläsning handlade om vad gener är och hur de fungerar, samt om hur den genetiska forskningen har utvecklats under de senaste åren. På 10 år har det skett en fantastisk utveckling där möjligheterna att sekvensera hela hundens genom har blivit möjligt både tekniskt och ekonomiskt. Det ger många nya möjligheter för att hitta de mutationer som orsakar många ovanliga sjukdomar som drabbar hundar. Samtidigt är utvecklingen bara i sin linda, och det finns all anledning att tro att vi kommer att ha helt andra möjligheter fem eller tio år framåt i tiden.

Flera sjukdomar kan vi redan gentesta för. Det är oftast sjukdomar som beror på en enda genmutation, som hunden måste ha dubbel uppsättning av – ärva från båda sina föräldrar (enkel recessiv nedärvning). Ett sådant exempel är Imerslund–Gräsbecks syndrom, som drabbar border collie. IGS är en medfödd sjukdom som beror på en oförmåga att ta upp vitamin B12 (kobalamin). Eftersom däggdjur inte kan syntetisera vitamin B12 är de beroende av att få det från kosten. B12 tas upp i tunntarmen, och för att kunna ta upp vitaminen är hunden beroende av en receptor som består av två olika protein: amnuionless (AMN) och cubilin (CUBN). Mutationer i antingen AMN eller CUBN leder till IGS. Du kan läsa mer om de kliniska symptomen och gentestet på SVAKs sida.

Samma sjukdom kan ha olika genetiska orsaker hos olika raser. Det ser man till exempel på ögonsjukdomen PRA som finns i en mängd olika varianter, ibland två eller flera i samma ras. Även IGS kan bero på olika mutationer beroende på vilken ras det är. Hos beaglar sitter mutationen på en annan plats än hos border collies, men slutresultatet (IGS) blir det samma.

Epilepsi – Cecilia Rohdin 

Andra passet hölls av veterinär Cecilia Rohdin. Cecilia är specialist i neurologi med bas på djursjukhuset Albano, och halvtidsdoktorand på SLU. Hon pratade om epilepsi hos hund generellt, och om border collie specifikt. Epilepsi är en neurologisk sjukdom som uppkommer när det blir en obalans mellan hämmande och stimulerande transmittorsubstanser i hjärnan.

Epilepsi definieras som upprepade epilepsianfall (Cecilia påpekade att det är olyckligt att vi i Sverige har samma ord för symptomet (anfall) och sjukdomen, vilket kan skapa begreppsförvirring. Ett epilepsianfall kan se ut på många olika sätt, och varierar ofta mellan raser och individer. Gemensamt för alla anfall är att det inte går att bryta hunden genom att prata med den eller försöka avleda den. Nästan alltid blir hunden stel i kroppen på något sätt. Oftast är hunden inte vid medvetande (men det är inte alltid så – det finns flera exempel på svenska border collies med en typ av epilepsi där hunden är vid medvetande under anfallen). Väldigt ofta finns det autonoma (icke viljestyrda) symptom till exempel kräkning, urinering, avföring och salivering. Ett epilepsianfall kan vara fokalt, det vill säga bara påverka delar av kroppen. Det är vanligt i vissa raser.

Det går inte att diagnosticera primär/genetisk epilepsi på något säkert sätt (utan EKG vid anfall, men det är inte praktiskt möjligt på hund), utan det är en diagnos som ställs när man uteslutit andra orsaker. Primär epilepsi är den absolut vanligaste orsaken till epilepsianfall hos hundar i alla åldrar, även om det kan vara större anledning att leta efter andra orsaker hos en gammal hund. Det är alltså inte så att anfall som kommer efter en viss ålder inte är genetiskt betingade. Hos springer spaniel finns två varianter av epilepsi – en som ofta debuterar vid 3-4 års ålder, och en som kommer vid 6-7 års ålder.

De flesta anfall kommer i vila, oftast nattetid. Man bör försöka se till att det är lugnt och stilla och att hunden inte skadar sig själv. De allra flesta anfall går över av sig själv på 1-2 minuter. Det gäller tyvärr inte för border collie, som oftast drabbas av långa och kraftiga anfall. I många fall är hunden hungrig/törstig och vill gå ut efter anfallet. I vissa fall reagerar hunden med aggressivitet efter anfallet, och ibland är hunden påverkad under ganska lång tid efter anfallet. Anfall varierar väldigt mellan hundar, men hos samma hund följer de som regel samma mönster.

Hjärntumörer, lågt blodsocker, förgiftning och allvarlig lever-/njurskada är exempel på saker som kan sänka kramptröskeln och orsaka så kallad sekundär epilepsi. Hundar med sjukdomar som orsakar epilepsi har oftast andra symptom, och Cecilia understryker att man bör räkna med att epilepsi är primär/genetisk. Djurägare vill dock leta efter andra orsaker som är enklare att förklara eller åtgärda, till exempel borrelia, fästingmedel, trauma, kalkbrist och magnesiumbrist. Om det finns något som tyder på att de epileptiska anfallen orsakats av en förändring i hjärnan eller någon sjukdom i kroppen så kan kan patienten behöva utredas med blodprov, urinprov, magnetkameraundersökning eller datortomografi (DT) av hjärnan och kanske ryggmärgsvätskeprov eller elektroencefalografi (EEG).

Primär epilepsi är som sagt vanligast och man kan inte hitta några strukturella förändringar i kropp eller hjärna, utan det är en uteslutningsdiagnos. Vanligast är att anfallen börjar vid 1-5 års ålder, men både tidigare och senare är inte ovanligt. Hos hund förekommer epilepsi hos 0,5-2% av hundarna. I vissa raser är siffran mycket högre, till exempel hos belgisk vallhund där 9,5% är drabbade. Epilepsi är en heterogen sjukdom med stor variation mellan raser och individer.

Korta epilepsianfall skadar inte hjärnan, men upprepade anfall kan eventuellt sänka kramptröskeln och göra att hunden lättare får anfall i framtiden. Vid vanliga anfall ska man inte söka veterinär akut, utan hellre boka en vanlig tid. Man bör söka akut hjälp om:

• Anfallet inte slutar av sig självt inom 5-10 minuter. Dock bör man observera att border collie normalt har långa anfall.
• Hunden får fler än ett anfall under ett dygn
• Hunden beter sig avvikande mellan anfallen.

Cecilia tycker att man ska sätta in medicinering tidigt i samråd med veterinär. I undersökningar på rasen spinone har man till exempel sett att överlevnaden är signifikant längre på individer som behandlats tidigt. Hur ofta hunden får anfall, typ av anfall, hur hunden är efter anfallen, ras och ägare spelar in i bedömningen kring medicinering. Vanligast är medicinering med Fenobarbital, eventuellt med tillägg av kaliumbromid om man inte får effekt av bara fenobarbital. Imepetoin Pexion har färre biverkningar, men är också mindre potent, så det rekommenderade Cecilia inte som förstahandsval.

Epilepsi på border collie: Border collien har tyvärr en allvarlig form av epilepsi och svarar ofta dåligt på medicinering. I forskning har man sett att 94% av border collies får klusteranfall (flera anfall inom ett dygn), 53% av anfallen håller på i längre än 5 minuter (status epileptikus) och 71% är terapiresistenta och svarar inte på medicinering (men får å andra sidan inte så farliga biverkningar av medicinen). Det här stämmer överens med Cecilia Rohdins bild av epilepsi hos border collie.

Medianåldern vid första anfall i den här undersökningen var 2,27 år (5 månader – drygt 8 år). Tikar och hanar drabbades lika ofta. 57% av hundarna visade någon typ av symptom innan anfallet. Generaliserade anfall (hela kroppen) var vanligast och de kom oftast i sömnen eller i vila, ofta nattetid. Det började ofta med fokala symptom (delar av kroppen) och det var vanligt med en post-iktal fas där hunden var påverkad efter anfallet.

18% blev av med anfallen med eller utan medicinering. Sannolikheten för att hunden inte skulle få några fler anfall påverkades inte av hur allvarliga anfallen var, men av ålder vid debut. Ju yngre hunden var vid debuten, desto mindre var chansen att hunden skulle bli av med anfallen.

74% avled som en direkt följd av epilepsin, i genomsnitt 2,1 år efter det första anfallet. De flesta avlivades.

Vi fick se film på ett ”normalt” epilepsianfall hos en golden retriever, och också en film på en annorlunda typ av anfall som drabbar vissa border collies, där hunden är vid medvetande, får anfall under aktivitet och får ett lite längre men mildare anfall.

Sofia Malm – Genetiker

Sofia Malm är genetiker och jobbar på SKKs avdelning för avel och hälsa, som sysslar med många olika saker på temat, till exempel registering av hälsoundersökningar, bedömning av gentester, hälsoprogram, RAS, BPH, index etc.

Om epilepsi hos hund:

• Vanligt – 0,5-2% Vanligare inom vissa raser. Antas vara ärftligt.
• Den stora variationen i fenotyp (ser olika ut hos olika individer) ökar sannolikheten för en komplex nedärvning.
• Det finns många studier gjorda på olika raser. Den genetiska bakgrunden skiljer sig mellan olika raser och populationer.
• Flera studier föreslår en komplex nedärvning
• I några fall har man hittat mutationer som orsak, till exempel hos strävhårig dvärgtax och lagotto.
• Hülsmayer 2010 har tittat på border collie med stamtavleanalys och säger ”pedigree analyses indicated a strong genetic component for disease origin and 29 dogs ultimately were shown to share a common ancestor. Parents were not affected in most cases, suggesting a recessive mode of inheritance. However, we cannot exclude a more complex inheritance pattern resembling recessive inheritance.” Man säger alltså att det tyder på en stark genetisk komponent, och att eftersom föräldrarna till drabbade hundar oftast inte är drabbade själva, så kan det antyda att nedärvningen är recessiv, det vill säga att hunden måste få anlaget från både far och mor.

Sofia påpekade att det inte är troligt att vi har att göra med en enkel recessiv nedärvning, där det bara är en gen som orsakar sjukdomen. Mest troligt är det en komplex nedärvning med flera gener inblandade. Hur den fungerar är det ingen som vet i dagsläget.

Sofia berättade att första fallet av epilepsi hos border collie finns beskrivet 1983, och att det verkar som att det kom fler fall i slutet på 1900-talet. Nu finns det 93 inrapporterade fall hos SVaK. Om det har skett en reell ökning eller om det bara är så att fler är öppna med det idag är det ingen som vet. Inte heller veterinär Cecilia Rohdin hade någon uppfattning om det.

Sofia gick igenom den statistik som Peter Nilsson tagit fram utifrån de rapporterade fall som finns i Sverige. Det är något fler hanar än tikar inrapporterade. 80% får sitt första anfall innan 4 års ålder. Majoriteten av de inrapporterade hundarna är avlivade.

Sofia gick också igenom statistik från försäkringsbolaget Agria, där det bland annat framgick att neurologiska sjukdomar (ex. epilepsi) är den enda punkt där border collien är mindre frisk än genomsnittet. Tittar man på risken att avlivas på grund av epilepsi ökar border colliens relativa risk ytterligare i jämförelse med andra raser.

 

Sofia kommenterade också det stamträd som tagits fram och menade att det inte gick att säga någonting om nedärvningen med hjälp av det, eftersom det saknas information om hur resten av populationen ser ut i förhållande till den – friska hundar, kullsyskon till drabbade hundar etc. Däremot kan stamträdet hjälpa till visuellt när man som uppfödare vill göra en riskbedömning. Det är olyckligt att kalla föräldrar till drabbade hundar för ”anlagsbärare”, eftersom vi inte vet någonting om nedärvningen. Hon menade också att man riskerar att bli för strikt i selektionen om man antar autosomal recessiv nedärvning.

Man kan skatta arvbarhet med genetisk analys, och man kan också göra index för olika egenskaper (som görs för HD i vissa raser idag) för att bedöma risk, men när jag frågade Sofia om det var ens teoretiskt möjligt när det gäller border collie och epilepsi svarade hon nej med hänvisning till att det är för få hundar och för att vi inte har någon screening som ger oss information om friska hundar.

Sofia pratade om vad kennelklubben har för rekommendationer vid autosomal recessiv nedärvning (där man vet hur arvsgången ser ut, men inte är säker på alla som är bärare av sjukdomen). När arvsgången är okänd (ex. epilepsi hos border collie) rekommenderar SKK:

• Uppmärksamma problemet
• Samla in och publicera information om drabbade hundar
• Kartlägg och bearbeta materialet
• Upplys om allmänna rekommendationer

Man bör naturligtvis utesluta sjuka individer från avel. Både Cecilia och Sofia var överens om att även om ett enda anfall inte räknas som epilepsi, så finns det mycket som tyder på att det ökar risken för att avkomman ska drabbas, så även hundar som bara fått ett enda anfall bör uteslutas från avel.

Man bör inte upprepa kombinationer som gett epilepsi. Man bör också använda djur som lämnat epilepsi med stor försiktighet. Det kan vara en poäng i att värdera vilken typ av anfall hunden har lämnat – hur tidiga, hur allvarliga etc.

Man bör vara försiktig med avel på syskon till drabbade hundar.

Generellt bör man sprida riskerna (inte inavel eller matadoravel) och utvärdera tidigare avkommor. Överanvändning av enskilda hanhundar är förmodligen ett större problem än nära släktskapsavel.

Sofia tycker att våra rekommendationer i RAS är vettiga.

Sluttips till klubben:

• Rekommendationerna i RAS är bra
• Informera om vikten av rapportering
• Undvik nära släktskapsavel
• Gör riskbedömning
• Följ utvecklingen
• Skynda långsamt
• Glöm inte helheten

Det verkade också som att SLU var positiva till att lagra genetiskt material från drabbade border collies för eventuell framtida forskning. Det är något som klubben kanske kan ta tag i och uppmuntra.

Så har vi klarat oss igenom ytterligare ett nyår utan några problem. Vi har turen att bo på landet där det visserligen avfyras en del fyrverkerier, men inte dygnet runt i flera dagar, och inte riktigt nära huset. Vi har också hundar som är relativt oberörda – alla hade en trevlig kväll och natt med köttben och mys. Tyvärr ser man ju många rapporter på Facebook om hundar som har en fruktansvärd natt varje nyår, och måste fly hemmet eller medicineras.

Vi uppfödare har naturligtvis ett stort ansvar när det handlar om rädslor hos hundar. Rädslor är ärftligt och vissa raser är helt klart mer drabbade än andra. Border collie är ju tyvärr en ras där man ser en hel del ljudrädslor. När det gäller rädsla för fyrverkerier verkar det vara något mer utspritt mellan raser än ”vanlig” skotträdsla, men jag tror ändå att det drabbar border collien kraftigare än genomsnittet. En del vill få det till att det handlar om deras ”signalkänslighet” och uppmärksamma/intensiva temperament. Det är möjligt att det spelar in, men jag är övertygad om att hundar kan vara både arbetsvilliga, signalkänsliga och samarbetsvilliga utan att vara rädda för ljud.

Här hemma gör vi vårt bästa för att hundarna inte ska bli rädda för fyrverkerier. Skott är de vana vid från skjutbanan några hundra meter bort, men fyrverkerier är ju lite annorlunda. Vi håller dem inne under de mest intensiva timmarna, spelar hög musik och ger dem något gott att äta på. I veckorna innan nyår spelade jag lite fyrverkeri-ljud från dator och stereo för att vänja valparna vid ljudet. När vi bodde mer centralt (och hade en hund som var riktigt skotträdd) såg vi också till att dra ner gardiner och spela fyrverkeri-CD på högsta volym hela natten. Den skotträdda hunden var inte rädd för ljudet från CD-spelaren, och när vi spelade det högt verkade det som att hon inte noterade att det smällde utomhus också.

Som uppfödare vill man naturligtvis inte avla skotträdda hundar, men jag tycker inte att det är helt enkelt. Framför allt av två anledningar. Den första är att ljudrädslor ofta utvecklar sig när hunden blir äldre. Valpar och unghundar är sällan rädda. Att hunden klarar skotten på MH är alltså ingen garanti för att den är skottfast några år senare. En hund som inte reagerar på några ljud som unghund kan vara livrädd som gammal. Det är också en av anledningarna till att nyår är så jobbigt, även för oss som har hundar som är trygga. Man kan liksom aldrig slappna av och tro att hunden fixar det, för plötsligt kan rädslan komma.

Det leder mig till den andra anledningen: Jag tänker inte utsätta mina hundar för stora risker när det gäller ljudrädsla. Alltså vet jag inte riktigt var deras gräns går. Skulle man avla riktigt effektivt skulle man kanske utsätta dem för mer och så slå ut de som inte klarade det. Men det är inte aktuellt – jag tänker aldrig medvetet utsätta mina hundar för den ångest som många fyrverkerirädda hundar känner. Alltså håller jag dem inne, spelar hög musik och ger dem goda ben. Jag hade nog också valt att stå över skotten på MH om jag ville tävla bruks. Risken att hunden blir rädd i den situationen är för stor för att det ska kännas meningsfullt.

Å andra sidan kan man sjäkvklart inte skydda dem från allt. Smällare har vi hört hela veckan under promenader, och skjutbanan är vi ju grannar med. Det viktigaste för mig är att hundarna mår bra i vardagen, året runt. Att de inte har rädslor som påverkar deras livskvalitet. Jag vill också att hundarna ska kunna jobba trots att det skjuts, åskar eller smäller i närheten. Jag tror också att det klokaste man kan göra när det handlar om avel, är att försöka avla på trygga, stabila hundar med bra avreaktioner. Det spelar ingen roll om man är vallhund, brukshund eller sällskapshund. Ingen hund ska vara så rädd att det påverkar hans livskvalitet negativt!

Det har varit en intensiv sommar, med många besök av valpköpare och deras fina hundar. Tyvärr har vi inte alltid kunnat vara hemma. Sista veckorna i juli gick åt till en biltur till Ungern där Squid och Epic tävlade på European Open i agility och sedan en knapp vecka i Finland där vi höll kurser.

När vi kom hem från Finland i måndags upptäckte vi att Win hade börjat löpa. Eftersom hon gick tom i våras är vi naturligtvis glada och förväntansfulla inför en kull nu i höst istället. Dock visade det sig bli svårare än vad vi tänkt när det gäller att hitta rätt hane. Vi har väldigt specifika och hårda krav när det gäller vallningsegenskaper. Det ska vara en hund vi verkligen gillar, som har den typ vi föredrar och som passar ihop med Win. Redan där faller de allra flesta bort. Sedan ska han vara trevlig, stabil och social också. Gärna lite utöver det vanliga.

Supermorsan Win!

Sedan är det ju det där med hälsa. HD är ju ganska lätt att kolla upp via vallreg/hunddata, relativt enkelt att göra riskvärderingar och kompromisser. De flesta avelshundar gentestas med tanke på CEA, och Win är ju fri från sjukdomsgenen, så där behöver man inte oroa sig. Men så är det de där sjukdomarna som både är allvarligare och som vi inte riktigt ved hur de nedärvs och hur förekomsten ser ut i olika linjer. Epilepsi, osteochondros och till viss del PRA. Det blir ett himla detektivarbete, och trots att man ibland tycker sig ha en hel del information så vet man ändå inte riktigt hur man ska värdera den. Det handlar ju inte bara om bra eller dåligt, utan också hur man tror att det kan passa med svagheterna i den stamtavla man har.

Ytterligare ett problem är att det är hål bakåt i många stamtavlor om man tittar på vallreg/hunddata. Det beror på att man kan omregistrera ISDS-hundar till SKK med enbart information om föräldrarna. Jag kan inte riktigt förstå hur det kan vara så. Alla ISDS-hundar har en stamtavla med många led (undantaget hundar som är registrerade på merit, men det är inte det det handlar om här), men den måste beställas och betalas för (alltså inget man automatiskt får med om man köper en hund, men inte heller en väldigt betungande kostnad). Att försöka hitta information om stamtavlor där endast ena förälderns sida finns med kan vara rätt så svårt, trots att jag borde kunna få Nobelpris i googlande.

Ibland känns det som att det vore enklare med lite mindre information. Och där blir man lätt lockad att använda en hund med en relativt okänd stamtavla. Visserligen vore det bra för den genetiska mångfalden i rasen, men frågan är om man kan känna sig tryggare när det gäller sjukdomsgener, eller om det bara är en falsk trygghet från brist på information. Är det någonting man kan vara säker på så är det i alla fall att det sällan blir som man har förutspått. Squid och Sarek borde till exempel vara en högriskkombination med tanke på OCD. Squids enda bror är opererad på båda sidorna och Sarek har två bröder + en mamma opererade för OCD. Deras åtta tjuvparningsvalpar närmar sig nu 12 månader och verkar, peppar-peppar, ha klarat hela och friska genom det första kritiska året.

Höglöpet närmar sig och med lite tur lyckas vi kanske hitta Mr Right till Win. Det finns enormt mycket att fundera kring och diskutera kring avel. En del saker blir rena gissningslekarna, men ibland verkar man gå på logiska minor för att man inte har tillräckligt med kunskap kring genetik och kanske framför allt statistik. Men det får bli ett senare inlägg. Dags att återvända till vallreg, google, youtube och jungeltelegrafen!